sackadera

Tid: 2026-07-21 kl. 04.16: P
Område: P
Utfärdat av: GÖTEBORGS KOMMUN
OCR: 9009931584
Belopp: 850 kronor

Motivering till bestridandet:

Hej, Jag känner till att man inte får parkera i område P mellan kl. 02.00 och 07.00 på tisdagar under jämna veckor. Jag gick faktiskt ut till bilen vid midnatt för att flytta den, men valde att inte fullfölja det.

Strax bakom min bil stod en annan bil, och framför hade ett antal koltrastar samlats. När jag kom närmare insåg jag att fyra av koltrastarna var vända mot den femte, som visade sig vara skadad.

Den runda buken vibrerade mot den grova asfalten. Näbben var sprucken, huvudet var svårt tilltygat, den svarta fjäderdräkten hade fläckar av torkat blod. Den största av de oskadda koltrastarna pickade noggrant undan smuts och småpinnar medan de övriga sörjde. Om koltrasten ens överlever natten kommer morgondagens kråkor att vara obarmhärtiga. De hade samlats för ett adjö.

Det hade varit oanständigt att avbryta denna rit genom att starta en bensinmotor. Koltrastarna skulle ha skrämts till att fly, men den ensamma, orörliga koltrasten hade inte kunnat. I sin skräck hade den uppfattat underredet på min Hyundai som ett himlavalv i väldig rörelse och kanske hade den trott att det är så det ser ut när man dör.

En unge prövar sin fars uppgivenhet genom att dyka framstupa ner i en vattenmelon, sätta huggtänderna i den gröngulrandiga melonrustningen.

En ung man i prasselbyxor (det hör inte hit, men han var ungrare) tömmer lösgodisbehållaren på luft och fyller på med sin egen andedräkt under ett avancerat doftprov.

Ett fotbollslag spottar och snuvar, slickar sig om fingrarna, pillar näsan och kliar sig i hårbotten kring Picadelin.

En gammal man går i två timmar med rullatorn full av kycklingfilé bara för att ångra sig, lägga tillbaka de ljumna filéerna i kyldisken och välja sina vanliga majskonserver istället.

Två pojkar fäktas med de butiksgräddade baguetterna och efter slaget läggs svärden tillbaka i deras fönsterutrustade pappersslidor.

En familj i badkläder tar en sittande vila mitt i butiken. Inget fel med det, om det inte vore så att vilan skedde på staplade drickabackar, och att flaskhalsarna, så att säga, hittade hem.

Jag har förstått att det pågår en ärekränkande ryktesspridning om mig. I samtal med olika människor har det sipprat fram antydningar, frågor utan markerade frågetecken: tafatta försök att få uppgifterna sanningstestade.

För att motverka fortsatt spridning vill jag därför ta tjuren vid hornen: med förstärkt tydlighet dementerar jag det osanna ryktet att jag skulle ha köpt biljetter till teaterföreställningen om Nadim Ghazales liv på Göteborgs Stadsteater.

Fortsatta spekulationer kommer bemötas med rättsliga krafttag och/eller digitala motoffensiver.

Mitt antagningsbesked har kommit, så jag körde det genom AI.

Jag stoppade in antagningsbeskedet i början, och fick ut det vid slutet, då har antagningsbeskedet per definition körts genom AI. Det är en korrekt och träffsäker beskrivning av vad som hände, så länge beskedet inte bara kördes längsmed eller förbi AI, men det har jag svårt att tro. Jag tänker så här: Eftersom jag matade in beskedet och det dröjde en stund, utan att jag under denna stund kunde se beskedet, måste det ha färdats genom AI, inte längsmed eller förbi. Om det hade körts längsmed AI hade jag ju sett det hela tiden, det gjorde jag inte. Om det hade körts förbi AI hade jag ju inte fått ut beskedet vid slutet utan en bit bort. Av denna anledning körde jag beskedet genom AI och det känns skönt. Då var det äntligen gjort.

En naken kvinnokropps revben räknas med långsamt vandrande fingrar, nedifrån och upp. Pekfinger 1, långfinger 2, pekfinger 3 och så vidare.

Ett annat, effektivare sätt är att i stället googla och på så sätt få reda på att alla Homo Sapiens har 24 revben.

När Björn Ranelid vigt ett åttonde par och Björn Wiman avslutat ett åttonde samtal om “stream of consciousness” är det dags för bokmässans vakt att låsa karuselldörren för dagen.

En stor, osammanhängande grupp fjompar påbörjar sin färd från Svenska Mässan mot illa valda barer i Lorensbergsområdet.

Samtidigt ljuder slutsignalen efter ännu en “hockeyfest” i Scandinavium. Frölunda har förlorat mot Skellefteå och arenan töms.

Två tusen Frölundafans och deras kvinnliga bihang bildar ett lämmeltåg mot Korsvägen. En ”stream of unconsciousness”, om man så vill.

De båda gruppernas fronter möts i höjd med Burgårdsgatan, och genom ett kaféfönster bevittnar en observant bloggare ett oväntat antropometriskt fenomen.

Med händerna i fickorna och halvöppna munnar slamrar Mattiasar, Stefanar och Tommies in från vänster. De är samtliga hjulbenta.

Bokmalarna från höger har ben konstruerade på ett lika egendomligt, men omvänt vis. Deras kobenthet gör att knäna slår mot varandra som bouleklot.

Ingen benstomme är normal, men genomsnittet av alla benstommar är det. Det är ett skeletalt nollsummespel där det tomrummet i knähöjd som bokmalarna lämnar efter sig fylls av hockeyfolkets skeva knäskålar. Det fungerar enligt en kugghjulsprincip.

I dessa stammars olikhet bor en hundraprocentig geometrisk kompatibilitet.

Det finns många sätt att bli ilsken över skiljetecken. En felparkerad punkt eller ett genom tarmsystemet framtvingat semikolon kan man ofta komma över. Kan man inte det så kan man i stället se på dem som stilistiska manövrar.

(Det man däremot inte kan se på något annat sätt än en olycka är den ostängda parentesen. Ett tillbud som ofta drabbar den som antingen försöker sig på parenteser inom parenteser (och på så sätt utsätter sig för en algebraisk övning som få skriftställare behärskar) eller helt enkelt låter sin text svälla sig för stor, så att glömskan orsakar ett eländigt bortfall. Det är bedrövligt, att den konstruktion som först verkade så tålig till slut visar sig vara ett fuskbygge, illa uppburet av en enda lätt böjd stöttepelare.

Som läsare vill man alltid vara läsare, och aldrig besiktningsman.

Tanken här alltså inte alls att förödmjuka eller att göra ned någon.

Jag bara hittar inget annat sätt att beskriva det på: När C-O B fångar min uppmärksamhet reagerar jag på samma sätt som när jag på mycket, mycket nära håll anträffar ett mycket, mycket väldoftande kön: jag ryggar tillbaka: jag anar ett listigt oråd: en distinkt känsla: någonting i min förnimmelse döljer något: här omkring finnes icke endast goda uppsåt.

Den heter humorrojder och vill sätta sig mycket ihärdigt runtom munlädret i form av knölar

Det känns overkligt och underbart på samma gång att Schyffert, som ju är ständigt aktuell och alltid haft framtiden bakom sig, hittat just min blogg och tyckt om den så pass mycket att han vill starta en podcast med mig. Vi är mitt i skapandeprocessen och ni, ni hänger med.

Han ringde mig med svindolt nummer. Utan att presentera sig gick han rakt på sak. Han har hittat min blogg och han skriker till mig att han tycker min blogg ”har något” men att han inte riktigt kan sätta fingret vad. När jag frågade vem det var som ringde fick jag svar först tio sekunder senare, när hans gapskratt hade lagt sig: ”Det är ju Schyffert för helvete! Hör du inte det?” Det var svårt att höra vad han sa för det var mycket, eller, kanske framför allt många bakgrundsljud. Han skratt-skrek-rapade att bloggen fick honom att ”pissa ner sig av skratt” och att han ”av en händelse förresten står och pissar i en pissoar just nu”.

När pissoarspolandet, handtorksblåsten, gylfdragandena och toalettdörrsdrämmandena slutat var det lättare att höra. Han berättade att jag behärskar det han kallar för specifik humor. Att redogöra för detaljer som inte hör berättelsen till, och att formuleringen av dessa detaljer utgör själva humorn snarare än berättelsen. Detta ligger enligt honom helt rätt i tiden. Han tänker så klart på när jag till exempel skriver att jag åkte buss vid en person som såg ut att heta Peter eller när jag genialt nog skrev om en kille att han såg ut att vara allergisk mot vallmofrön. Det är en magnifik uppvisning i fyrdimensionellt tänkande, hävdar Schyffert.

Att sammanföra mig och Schyffert flyttar ingen forskningsfront, det blev tydligt första gången vi sågs för ett spånmöte, haha, men fan vad roligt vi hade. Vi möttes på ett kafé, tiden gick snabbt, vi hade så mycket att prata om. Vi kom nätt och jämnt förbi den första punkten på agendan: att brainstorma fram poddnamnet. Det landade till slut i ”Snett inåt bakåt – från röva” vilket så klart var Schyfferts skruvade idé. Vår vision var ett namn som rullar fint över tungan och som inte låter sig glömmas. Gissa om vi fick hela kaféets blickar på oss när Schyffert under idéprocessen högt och plötsligt skratt-skrek-rapade ut förslaget ”Fingerpullarpodden!!!”. Det är den här sortens abrupta, sofistikerade könsabsurdism som jag och Schyffert har gemensamt (och som kan göra att vårt projekt blir konstnärligt intressant).

Att jobba med Schyffert kommer också med en bonus. Han har ett jävla nätverk. Han känner i princip alla viktiga personer i vår bransch: David Sundin, Johan Rheborg, Andres Lokko, bröderna Luuk, Fredrik Lindström, Erik Haag, Björn Gustafsson, Tomas Alfredsson, bröderna Herngren, Filip och Fredrik, Emil Persson, Johan Ulvesson, Johan Glans, Gårdinger, Peter Apelgren, Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Tomas Andersson Wij, Alex Schulman, Niklas Strömstedt, Kristian Luuk, Fredrik Strage, Jan Gradvall, Jocke Åhlund, Johan Renck, Peter Dalle, Kristian Luuk och även programledaren Kristian Luuk.

Hans nätverk är guld värt för att hitta gäster till podden, det konstaterade jag och Schyffert. Vår shortlist med priogäster är just nu Kristian Luuk och Emil Persson.

När Luuk för drygt tjugo år sen hade Sen kväll med Luuk var det han själv som bokade artisterna till programmet, och detta fortsatte han med under På spåret. Först succébokade han Broder Daniel. Sen har Luuk ensam möjliggjort First Aid Kits framgång genom att ihärdigt ge tjejerna i First Aid Kit en direktkanal till svenska folket på fredagskvällarna. Luuk besitter en unik intuition för content som vi vill förstå oss på. Och att hans feministiska drivkraft konkretiserats till praktik genom First Aid Kit-grejen är ju något vi beundrar, jag och Schyffert alltså. Bakom alla könsord och generaliseringar är vi ju feminister, jag och Schyffert.

Vi vill ha Emil Persson som gäst eftersom han är ett humorgeni. Storheten vilar på två pelare, har jag och Schyffert gemensamt kommit fram till: Den första är hans humoristiska seende. Att han uppfattar egenheter och mikrobeteenden som flödar långt utanför det normalmänskliga upptagningsspektrumet. Den andra är hans formuleringsförmåga: att dessa egenheter kokas ner till en mening, eller fördom om man så vill, som är mer sann än det den beskriver. Ur honom spritter en kärlek för den indirekta humorn. Den som fattar, fattar, och fattar, det gör jag och Schyffert.

Nästa fredag ska jag och Schyffert mötas för att spela in jinglar till podden. Efter det ska jag hänga med Schyffert till en lunch med Freddy Rolster, grundaren av en AI-startup som via en app ger sina användare dietrekommendationer baserat på önskad ljudprofil av ens fisar. Schyffert har investerat två miljoner och hävdar AI kommer förändra allt inom fisljudsbranschen.

Jag återkommer.