sackadera

Tanken här alltså inte alls att förödmjuka eller att göra ned någon.

Jag bara hittar inget annat sätt att beskriva det på: När C-O B fångar min uppmärksamhet reagerar jag på samma sätt som när jag på mycket, mycket nära håll anträffar ett mycket, mycket väldoftande kön: jag ryggar tillbaka: jag anar ett listigt oråd: en distinkt känsla: någonting i min förnimmelse döljer något: här omkring finnes icke endast goda uppsåt.

Idag har jag ägnat 40 minuter åt att fundera på hur jag kan få min LinkedIn-profil att andas innovativ bolagism och kulturell medvetenhet på samma gång och det lutar åt att jag ska lägga citatet ”Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud” i om mig-avsnittet.

Det återstår att se hur detta beslut behandlar mig.

Den heter humorrojder och vill sätta sig mycket ihärdigt runtom munlädret i form av knölar

Många gillar att tala om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Ingen har hittills teoretiserat kring skillnaden mellan självgodhet och självbelåtenhet. Det sistnämnda tror jag bestämt är när man går ner med sardeller, bara lite, inte så det smakar fisk, de ska inte ta över, bara en subtil sälta.

Det känns overkligt och underbart på samma gång att Schyffert, som ju är ständigt aktuell och alltid haft framtiden bakom sig, hittat just min blogg och tyckt om den så pass mycket att han vill starta en podcast med mig. Vi är mitt i skapandeprocessen och ni, ni hänger med.

Han ringde mig med svindolt nummer. Utan att presentera sig gick han rakt på sak. Han har hittat min blogg och han skriker till mig att han tycker min blogg ”har något” men att han inte riktigt kan sätta fingret vad. När jag frågade vem det var som ringde fick jag svar först tio sekunder senare, när hans gapskratt hade lagt sig: ”Det är ju Schyffert för helvete! Hör du inte det?” Det var svårt att höra vad han sa för det var mycket, eller, kanske framför allt många bakgrundsljud. Han skratt-skrek-rapade att bloggen fick honom att ”pissa ner sig av skratt” och att han ”av en händelse förresten står och pissar i en pissoar just nu”.

När pissoarspolandet, handtorksblåsten, gylfdragandena och toalettdörrsdrämmandena slutat var det lättare att höra vad han sa. Han berättade att jag behärskar det han kallar för specifik humor. Att redogöra för detaljer som inte hör berättelsen till, och att formuleringen av dessa detaljer utgör själva humorn snarare än berättelsen. Detta ligger enligt honom helt rätt i tiden. Han tänker så klart på när jag till exempel skriver att jag åkte buss vid en person som såg ut att heta David eller när jag genialt nog skrev om en kille att han såg ut att vara allergisk mot vallmofrön. Det är en magnifik uppvisning i fyrdimensionellt tänkande, hävdar Schyffert.

Att sammanföra mig och Schyffert flyttar ingen forskningsfront, det blev tydligt första gången vi sågs för ett spånmöte, haha, men fan vad roligt vi hade. Vi möttes på ett kafé, tiden gick snabbt, vi hade så mycket att prata om. Vi kom nätt och jämnt förbi den första att-göra-punkten: att brainstorma fram poddnamnet. Det landade till slut i ”Snett inåt bakåt – från röva” vilket så klart var Schyfferts skruvade idé. Vår vision var ett namn som rullar fint över tungan och som inte låter sig glömmas. Gissa om vi fick hela kaféets blickar på oss när Schyffert under idéprocessen högt och plötsligt skratt-skrek-rapade ut förslaget ”Fingerpullarpodden!!!” utan kontext. Det är den här sortens abrupta, sofistikerade könsabsurdism som jag och Schyffert har gemensamt (och som kan göra att vårt projekt blir konstnärligt intressant).

Att jobba med Schyffert kommer också med en bonus. Han har ett jävla nätverk. Han känner i princip alla viktiga personer i vår bransch: David Sundin, Johan Rheborg, Andres Lokko, bröderna Luuk, Fredrik Lindström, Erik Haag, Björn Gustafsson, Tomas Alfredsson, bröderna Herngren, Filip och Fredrik, Emil Persson, Johan Ulvesson, Johan Glans, Gårdinger, Peter Apelgren, Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Tomas Andersson Wij, Alex Schulman, Niklas Strömstedt, Kristian Luuk, Fredrik Strage, Jan Gradvall, Jocke Åhlund, Johan Renck, Peter Dalle, Kristian Luuk och även programledaren Kristian Luuk.

Hans nätverk är guld värt för att hitta gäster till podden, det konstaterade jag och Schyffert. Vår shortlist med priogäster är just nu Kristian Luuk och Emil Persson.

När Luuk för drygt tjugo år sen hade Sen kväll med Luuk var det han själv som bokade artisterna till programmet, och detta fortsatte han med under På spåret. Först bokade han Broder Daniel, som senare skulle slå igenom med full kraft. Sen har Luuk ensam möjliggjort First Aid Kits framgång genom att ihärdigt ge tjejerna i First Aid Kit en direktkanal till svenska folket på fredagskvällarna. Luuk besitter en unik intuition för content som vi vill förstå oss på. Och att hans feministiska drivkraft konkretiserats till praktik genom First Aid Kit-grejen är ju något vi beundrar, jag och Schyffert alltså. Bakom alla könsord och generaliseringar är vi ju feminister, jag och Schyffert.

Vi vill ha Emil Persson som gäst eftersom han är ett humorgeni. Storheten vilar på två pelare, har jag och Schyffert gemensamt kommit fram till: Den första är hans humoristiska seende. Att han uppfattar egenheter och mikrobeteenden som flödar långt utanför det normalmänskliga upptagningsspektrumet. Den andra är hans formuleringsförmåga: att dessa egenheter kokas ner till en mening, eller fördom om man så vill, som är mer sann än det den beskriver. Ur honom spritter en kärlek för den indirekta humorn. Den som fattar, fattar, och fattar, det gör jag och Schyffert.

Nästa fredag ska jag och Schyffert mötas för att spela in jinglar till podden. Efter det ska jag hänga med Schyffert till en lunch med Freddy Rolster, grundaren av en AI-startup som via en app ger sina användare dietrekommendationer baserat på önskad ljudprofil av ens fisar. Schyffert har investerat två miljoner och hävdar AI kommer förändra allt inom fisljudsbranschen.

Jag återkommer.

Hur kan ni kalla mig macho när jag fällde en tår till den sista hyllningen av Börje Salmings hockeygärning i Toronto?

Hur kan ni kalla mig historielös när jag sett youtubeklippet av Random Making Movies-gänget som utforskar en vattenfylld militärbas från kalla kriget?

Hur kan ni kalla mig fåfäng när jag har tokiga tatueringar?

Hur kan ni kalla mig rasist när jag tycker om olika och faktiskt de facto per se ad hoc smakade en irakisk kaka gjord på dadelpasta för mindre än en månad sen? Jag följer ju för i helvete Zeinas kitchen på insta.

Hur kan ni kalla mig obildad när jag är samtalsextremist? Jag har ersatt pornhub med porträttmålningar av bombshellen Marie Antoinette? Un, deux, trois?

Hur kan ni kalla mig extrovert när jag lyssnar på Mumford & Sons?

Hur kan ni kalla mig låtsasgöteborgare när jag i egen hög person fått kvinnohår i munnen när jag tvånglat en Schillerska-lärarinna på toppen av skansen kronan? Jag är dessutom en laidback lirare som signat upp mig på veckovis rockring i grupp? Va fan?

Hur kan ni kalla mig för en ängslig och självupptagen horunge med bekräftelsebehov när jag har en wordpress-blogg utan läsare 2026?

Kära tomten,

Världen är sällsynt grym och skör. Det är inte rimligt att vi som redan har, ska få ännu mer. Därför har jag i år en kraftigt reducerad önskelista inför julen:

Jag önskar mig ett stopp för det fasansfulla i Sydsudan. Jag önskar mig fred, återförenade familjer och mätta magar, men mest av allt önskar jag mig frid i vår värld genom en slutgiltig, rättvis och villkorslös förlikning i tvisten om JLC-guldet.

Jag önskar mig att Chrippa (da kräfta) får gå fri. Den som med gott samvete kan hävda sig oskyldig till stämpling, grov misshandel eller miljonfiffel får gärna kasta den första stenen. Som han själv säger, Chrippa-kräfta är alltid en kräfta, han väljer att simma iväg, vad det nu ska betyda.

Jag önskar mig att alla kobenta stockholmsdiktare slutar sminka sig till heroinister, klampa runt i ironiska skor och överdriva sin kufighet med onaturliga kroppställningar och spelad autism.

Jag önskar mig att Palmeutredning tas upp igen. Jag önskar mig ett smygfilmat raseriutbrott från Mauri. Jag önskar mig en massiv punktskatt på reklam.

Jag önskar mig en digital iron dome, antar att det får vara en app, som ständigt söker av mitt flöde och sätts i hyperberedskap så fort Carl-Oskar Bohlins avlånga ansikte syns till. Vid vagaste antydan till en Bohlinsk ”think piece” på 8000 tecken ska systemet DDoSa skiten ur servern som hostar skräpet. Inte en enda eight minute read till från den ärketölpen. När jag tänker efter hade appen kanske kunnat nischa in sig på just filter av avlånga ansikten, så kan vi så småningom slippa Jakob Forssmed i flödet också.

Jag önskar mig så klart också ett förbud mot ordet ”whataboutism”. Ett ord som finns till för att barnadödande källsorterare ska kunna slå ifrån sig kritik och känna sig snälla. Att relativisera är viktigt och dom som gör det gör det inte av egoistiska skäl, eftersom alla ju vet att ingen vill umgås med relativiserande fittnyllen.

Jag önskar mig att Andrev Walden slutar förpesta våra tidningskolumner med tal som till exempel 20000000000 eller 128000000000000. Det räcker nu Andrev. Tjugotvå nollor, det är bara tramsigt.

Jag önskar mig att klättringsarenor och måla-och-skåla-kvällar tillintetgörs för gott. Jag önskar mig att konst blir fin igen. Ful, egengjord konst har populariserats på grund av ruset man får av att känna sig kreativ. Folk som är aesthetic samlas i drejstugor och i ateljéer för att skapa abstrakta, sneda, grova, ofärdiga objekt av olika slag. Tiden, skärpan och hängivenheten som krävs för att göra något verkligt vackert har under en tid skuggats av en faiblesse för hemmagjorda vinetiketter med slarvigt skissade kvinnobröst eller skeva skålar med glaserat färgskvätt.

Jag önskar, nej, jag kräver att kulturfjomparna slutar prata om gaming. Bokmässan 2026 har temat ”spel” och Björn Werner och Tone Schunnesson (bland andra) försöker redan nu lubea branschen med egna berättelser om påstått spelande. Ni vet inget om gaming. Ni vet inget om mekaniska tangentbord, missbildade skallar AKA headphone dents eller att nöta utility protocols på Dust2. Ni vet inget om hur det känns bakom ögonen efter fjorton timmars blått ljus i 360 frames per sekund, hur det bränner i näthinnan och svider i ögongloberna. Och ni vet ännu mindre hur det är att, i det läget, fortsätta fyra timmar till. Det enda ni vet är hur det är att kliva ner till en rödupplyst källarlokal under Svenska Mässan och till tonerna av Darudes Sandstorm circle-jerka varandra till social massorgasm.

Jag önskar mig pengar, status och en ny näsa.

Ska det vara så svårt att få det man önskar nån gång?

I’m thrilled to announce that I’ve accepted a new position as fart director! This marks an exciting next step in my career, and I’m incredibly grateful for all the experiences, challenges, and amazing people who have helped me grow along the way.

Outskavla verb ~de ~t

1. Olovligen titta på skavlans televisionssändning utan annan person.
2. I förväg titta på Skavlan utan tillåtelse.
3. Uppvigla i hemmet genom fredligt tv-tittande, specifikt på Skavlan.

Exempel:

Person A: – Men du kan ju inte titta utan mig!

Person B: – Det märkte du väl att jag kunde, jag outskavlade dig till månen och tillbaks.